Andreas Lundstedt om sin hiv-smitta

Andreas Lundstedt är tillsammans med de andra medlemmarna i gruppen Alcazar en av våra mest folkkära artister, och han har sedan 1990 levt med en hiv-smitta. Efter att han fått beskedet följde många svåra år, men nu har han accepterad sitt liv med hiv, och arbetar själv med att sprida kunskaper om sjukdomen.

Att Lundstedt kände sig chockad efter att han fått beskedet om sin smitta är lätt att förstå, när man beaktar sättet på vilket han fick det. Lundstedt kontaktades av vården och ombads komma och testa sig för hiv, eftersom en person som han tidigare haft sexuellt umgänge med hade testats positivt. I sådana situationer görs rutinmässiga smittspårningar på det sättet. Beskedet fick han på telefon, vilket Lundstedt i efterhand menar inte borde vara tillåtet. Han menar att ett sådant livsavgörande besked måste ges ansikte mot ansikte, sittandes ned. Nu kom samtalet om att testet varit positivt som en blixt från klar himmel, medan Lundstedt satt i omklädningsrummet på gymmet för att förbereda sig för att leda ett aerobicspass. Kanske var det just det som räddade honom, har han dock funderat på i efterhand. Han körde på som vanligt, men som i en dimma. När han senare kom hem till sin pojkvän landade beskedet, och reaktionen kom.

Lundstedt teg om sin smitta för omvärlden under tio år. Att ha hiv eller aids var länge mycket stigmatiserat i samhället, och Lundstedt kände skam över sin sjukdom. Det ledde till en deprimerande period i hans liv, då kontrasten var stor mellan hans yrkesliv som artist, som var ytligt och glatt, och hans privatliv, då tyngden och uppgivenheten tog över. Det gick till den gränsen att han slutade sköta sina mediciner. När läkaren vid en kontroll var förbryllad över hans förhöjda nivåer av viruset i blodet vaknade han dock till, och insåg hur skört livet är.

Sedan dess har Lundstedt tagit sina mediciner som han ska, och har nu skrivit en bok som sitt liv efter beskedet, Mitt positiva liv. År 2007 berättade han för sina närmaste och sina vänner att han var smittad, och talade också för första gången öppet om det i en tidningsintervju. Han menar att han var otroligt rädd att bli utstött av sin familj, eller att de skulle se honom annorlunda, men med facit i hand önskar han att han hade berättat tidigare. Han ser det nu som sitt kall att prata om hiv och uppmärksamma fler på sjukdomen, för att det ska bli än mindre stigmatiserat och för att fler ska våga träda fram så som han har gjort.